Direktlänk till inlägg 11 februari 2012
Fan. Jag saknar honom. Min morfan. Min fina morfar. Det är sjukt hur en annans liv kan påverka ens egna. Hur snabbt allt förändras. Oftast är jag glad, positiv mot livet och älskar mina kompisar mer en någonting annat. Men det finns sådant som tynger ner mig också. Tanken av min morfar, Göran. Att jag aldrig mer kommer att få se hans leende, höra hans röst, eller få vara i hans famn gör mig förkrossad.
När man fick höra beskedet, när man var så liten att man inte riktigt kunde förstå att han faktiskt var borta, så försvann en stor halva av mig. Han var borta. För alltid. Jag kommer bara ihåg att jag knappt kunde andas, och jag grät. Jag tror inte jag har gråtit så mycket någonsin. Jag ville inte tro det, och jag låg bara och tänkte på honom, och var orolig över att jag aldrig skulle sluta gråta. Jag var orolig över hur jag skulle kunna få honom på tanken, utan att brista ut i gråt. Och jag låg och tänkte på allt det fina vi gjorde tillsammans. "Tänk inte på allt det sorliga, tänk på allt det roliga i livet ni gjort!". Självklart gör jag det, men det är då jag blir som svagast. Det är då jag inser att jag aldrig, aldrig mer kommer återuppleva det igen. Fan. Sånt här gör mig så sur, ledsen, ARG. Hur kan man bara ta någons liv sådär? Hur kan en människas bortgång bli så känslosam för en?
Jag saknar dig. Mer en någonting annat. Jag saknar dig oerhört mycket Morfar, du var någonting av det finaste som fanns, du fick mig att le, och skratta. Du försvann för snabbt, men jag kommer alltid minnas dig.
Jag vet att du inte var min riktiga morfar. Min riktiga morfar befinner sig i Jävle någonstans, där jag aldrig varit. Men för mig är du min morfar. Du har alltid funnits där för mig sålänge jag kan minnas. Och jag älskar dig.
Ursäkta mig, var tvungen att få ut det...Blev kanske lite för mycket deepness, brukar inte vara såhär öppen. Men fan. Jag gillar min Morfar.
www.rolfsman.blogg.se för lite humor och sådant